Tags

imageVad är det värsta du vet? Är det att kanske bli definierad av något du inte ens kan styra över men alla beter sig som om det är ditt eget fel.
Det är vad som händer med Davy.

Ena dagen är hon en av skolans mest populära elever och ett hyllat musikaliskt underbarn, nästa är det som om hon var pestsmittad. Så som alla omkring Davy hade man kunnat tro att det faktiskt var fallet. Davy har visat sig ha Homicidal Tendency Syndrome, aka mördargenen. Det är en gen som majoriteten av alla som mördare besitter och när Davy får veta att on bär på den rasar allt samman. Alla planerna hon hade, alla vänner, allt försvinner från henne efter nyheten.
Hon tvingas umgås med fem andra bärare och även fast de är lika känner hon sig inte riktigt säker…

Vad är det som jag gillar mest med Uninvited egentligen? Är det hur effektivt Sophie Jordan förmedlar Davys känslor eller kanske det hela med att man aldrig ska döma andra på grund av ett enda litet fel? För mig tror jag faktiskt det är att budskapet som genomsyrar hela handlingen fungerar även i verkligheten och att Jordan ger så mycket bakgrund till Davy att man inte kan hjälpa att känna med henne. Sedan har vi också det med att det som Davy tvingas gå igenom har många gått igenom i livet. Inte det hela med mördargenen, men att förlora allt på ett litet ögonblick för något litet. Att alla ens vänner vänder ryggen emot en och hellre tror på allt som sägs om en än det som en själv säger. Nu tror jag att jag håller på att nysta upp ett litet mobbingtema i boken också vilket känns väldigt passande den här gången.

Det finns en fortsättning och jag vill gärna läsa den. För jag vill se om Davy kan återhämta sig själv, kunna visa alla att de har fel och att hon får sitt lyckliga slut.

Bokus | Adlibris

Advertisements