Mer än ögat ser är en ganska besynnerlig historia. Aislinn kan se varelser som ingen kan se men hon finner tröst hos Seth som bor i en gammal tågvagn, där kan hon finna lite ro från varelserna som hela tiden finns omkring henne för järn håller dem borta av någon anledning. Men några av varelserna skiljer sig från de andra, dessa kan ses av alla om dem vill för att de är alver. Den ena är en vinteralv och den andra är sommarkungen som vill ha Aislinn som sin brud, men om hon inte är den rätta så blir hon som vinterflickan.
Efter tag blev det lite väl mycket av Aislinn och varelserna som hon kan se, visst jag kan förstå att hon är rädd och orolig och samtidigt som hon försöker att ignorera dem men det behöver inte genomsyra i princip varandra kapitel, det blir bara för mycket och man tröttnar på det. Marr försöker bygga upp spänning genom att hela tiden låta Aislinn vela mellan allt, det är inget inget fel på Aislinn men som hon presenteras i största delen av boken så tröttnar man på henne för man vet att det kommer att lösa sig i slutändan för den konstiga men ack så snygga tjejen som alla suktar efter. Den personen som brydde mig mest om var vinterflickan Donia, kan jag få en bok som bara handlar om Donia, snälla rara?

Bokus | Adlibris

Advertisements