div

Efter ett par besvikelser är det skönt att till sist få en bok som faktiskt är bra som man först trodde. Man kan riktigt känna kärleken till kläderna som beskrivs i boken då författaren Isabel Wolff målar upp allt så att det känns levande.

Berättelsen om Vicki och Mrs Bell är väldigt hjärtvärmande historia som om inte detta var nog så är bådas privata historier väldigt engagerande. Jag vet ärligt inte vems jag tycker bäst om *ler fånigt*. Genom Mrs Bells historia får man en inblick hur det kunde ha varit för judar på den franska landsbygden då historien till stor del handlar om hennes judiska vän Monique. En underbar historia som verkligen fick mig att känna.
Genom Vickis historia får man en intressant inblick i vintage kläder. Olika stilar, tyger och namnen på olika klänningar vilket jag finner väldigt intressant.

Jag uppskattar dock inte Vickis skuldkänslor över sin vän Emmas död, jag menar det är tydligt att det inte är Vickis fel. Emma var helt enkelt inte helt frisk. Däremot kan man lättare förstå Mrs Bells blandning av skuldkänslor och sorg över Monique då dem är mer vettiga.

Vickis pappa lämnande hennes mamma för en yngre skådespelerska och nu har dem en liten son. Vickis mamma har blivit alldeles nojig efter att ha blivit lämnad och håller hela tiden på med olika sätt att stoppa åldrandet vilket Vicki stör sig väldigt mycket på.
Självklart finns det också män i historien, journalisten Dan (yay) och rike Guy (nay). Guy är en riktig knöl som ser sin bitch till dotter Roxy som ett helgon och alltid tar hennes parti oavsett hur oförskämd Roxy är. När han anklagar Vicki för att själv ha gömt sin smaragdring för att kunna skylla det på Roxy och få uppmärksamhet ville jag bara sparka honom, hårt. Hur vågar han säga så om Vicki?! En liten fråga har jag dock om Dan, blev han och Vicki ett par på slutet eller vad?

Summa summarum är boken hela vägen genom ljuvlig feel good berättelse. Bra jobbat Isabel Wolff *klappar händerna*.

Bokus (engelska) | Adlibris (engleska)

Advertisements