Tags

pi 001Nu så är vi äntligen här, sista boken i ädelstenstrilogin. Boken ger oss en chockande bekännelse, om inte du är som jag och råkade få reda på denna lilla detalj av misstag innan jag hade läst den biten i boken… Men trots detta bjöd boken på en annan chockande avslöjande som jag aldrig i mina vildaste drömmar hade kunnat tänka mig. Jag vet dock inte om det var för att det var så totalt oväntat eller bara så otroligt fånigt som gjorde att jag inte så det innan avslöjandet i själva boken.

I smaragdgrön får vi dessa härliga bitar:
Gwendolyn och hennes morfar fortsätter att komma på en egen plan för katalysatorn, Gwennie har ännu inte kommit underfund med sina känslor för Gideon, och det verkar att känsla är ömsesidig.
Lucy och Paul samt Greven fortsätter att hålla läsaren undrande vem som egentligen är ”the bad guy”. Men oroa er inte, ni kommer att få veta det. Smaragdgrön är inte som dem böckerna som pekar ut en massa personer för olika saker och sedan får man inte se hur det går för dem, blir dem upptäcka osv.
Detta är då det viktigaste i boken, förutom då den lilla grejen att Greven vill ha tag på katalysatorn så att han kan *SPOILER!*
bli odödlig, en gåva som Gwendolyn har fått helt naturligt. Nej seriöst, om hon blir avhuggen huvudet växer ett nytt fram, eller kan man bara sätta fast det avhuggna huvudet igen? Det framgår inte så tydligt hur hela denna odödlighet grejen fungerar vilket jag tycker är lite sorgligt. Gwendolyns talang påminner mig om en vattenvarelse som precis som hon kan ersätta vilken kroppsdel, även huvudet, om det blir nödvändigt. Så det finns faktiskt varelser därute som kan göra det. Betyder det att just de biten inte är fantasy(?). Jag vet faktiskt inte om boken kan räknas som fantasy, men den stod på fantasy hyllan så vi kör på det.

Överlag har Ädelstens-trilogin varit en jämn trilogi där man som läsare aldrig känner att man har råkat missa något mellan böckerna. Det är en väldigt positiv sak. Gier skriver en väldigt fantasifull historia som lyckas klara sig hela vägen från start till mål utan att behöva ta några pauser. Men dem gånger när boken faktiskt hoppar så förlorar inget viktigt.
Jag tycker absolut att man ska läsa Kerstin Giers Ädelstens-trilogin. Den är en underhållande och positiv bok, om nu en bok kan vara positiv i sig själv.

Bokus (engelska) | Adlibris (engelska)

Advertisements