Tags

pjSafirblå fortsätter där Rubinröd slutade. Okej kanske exakt där Rubinröd slutade men det lilla som inte finns med mellan de två böckerna gör varken bu eller bä för historien.
Gwendolyn och Gideon, två tidsresenärer, fortsätter sitt uppdrag med att hämta blod från de 10 föregångande tidsresenärerna till kata. Men varför behöver de samla blodet, vem kommer att ha något att vinna på det?
Så när Gwendolyn, vars känslor for Gideon hela tiden är som en bergochdalbana, möter sin morfar i det förflutna börjar de två av dem tillsammans knäcka gåtan, vem är egentligen den onda. Är det Greven som stiftade väktargruppen eller är det tidsresenärerna Paul och Lucy som väktarna totalt har svartmålat.

Personerna i boken känner man igen från första boken men det finns två nya ansikten jag vill ta upp. Den ena är en demon stengargoylen Xemerius som är super sassy och säger precis det alla läsare tänker. Han är en väldigt klar synt liten varelse. Ta till exempel hans beskrivning av moster Glenda ”Vem är denna magra, onda kärring egentligen?”. Kom igen är det inte så vi alla känner för moster Glenda.
Den andra är Gideons lillebror Raphael som till skillnad från sin bror rakt igenom är en riktigt trevlig kille.

I boken fick vi en väldigt bra, rakt på sak beskrivning om de tolv tidsresenärerna, ädelstenarna. Det finns bara tolv bärare av genen som gör att man kan resa i tiden, och dessa tolv är fördelade över århundradena. Jag önskar att denna beskrivning dock hade kommit redan i Rubinröd.

Då boken känns fortsätter som den gör känns det lite som att läsa en stor bok som har blivit delad i tre. Hittills har det i alla fall känts så. Vi får se om detta fortsätter i Smaragdgrön, den tredje och sista delen i Ädelstens–trilogin.

Bokus | Adlibris

Advertisements