pl 004

När Jack Mercy dör lämnar han efter sin en stor boskaps ranch i Montana. Vid begravningen är alla hans tre döttrar, alla från olika äktenskap, där. Tess är den äldsta och är en manusförfattare i Hollywood, Lily är mellansystern som ser livet i Montana som en ny start, och till sist Willa. Willa är född och uppvuxen på ranchen och har alltid vetat att hon skulle gå i sin fars fotspår. Men så läses Jacks testamente upp och innehållet får de flesta av tänka ett par elaka tankar om den gamle mannen. Alla tre döttrar måste bo tillsammans på ranchen i ett helt år, annars förlorar familjen Mercy den. Trots en mycket ovillig Tess så stannar alla kvar för att uthärda ett jobbigt år. Allt blir inte bättre av att någon saboterar, men saboterar är inte rätt ord, skrämma är ett mer passande ord. Till en början är det bara boskaps djur som faller offer för mördaren. Men snart övergår hen till människor. Är det bara för att skrämmas, eller kommer det bli Mercy systrarna näst?

Som man kan förvänta sig av Nora Roberts, kärleksromanernas drottning, så finns det också en stor portion kärlek med i smeten. För visst finns det en galning som mördar helt osystematiskt i grannskapet men det kan inte stoppa systrarna från att falla för varsin cowboy. Vissa mer motvilligt än andra.

Handlingen påminner mig lite om McLeods döttrar. Att en man har tre lika döttrar med tre olika kvinnor och dessa tre döttrar får ärva ranchen/gården när han dör.
Jag trodde att jag visste vem det var som drev omkring ranchen och spred skräck, då denne person inte bara stannade vid att mörda boskap utan även människor. Men jag hade fel. För när min misstänkte blev *hm* oskadliggjord så fortsatte ändå morden. Då blev jag orolig att det kunde vara Adam, Willas halvbror, men tack och lov är det inte han. Jag vet inte vad det var som fick mig att tror i dem banorna men tack och lov var det fel banor. Den skyldige visade sig vara en person jag knappt hade lagt märket till i boken. En lags skuggfigur. Vilket är bra för då misstänker man inte den. Men jag är fortfarande lite sur att jag inte kunde lista ut vem den skyldige var.

I Farliga Vidder lyckas Roberts balansera romantik och spänning på ett bra sätt. Om man hade en våg och lade spänning och romantik i varsin ända så skulle vågen vara ganska jämn. Ingen sida skulle tynga mer så mycket mer än den andra. Visst finns det lite skillnad. Det är inte 50/50 exakt. Men inte så mycket att det mer blir en kärleks eller spänningsroman.

Advertisements