hok 001

En dag får Iris ett telefon samtal, hon har en gammelmoster som hon aldrig vetat om som ska bli utskriven från ett mentalsjukhus. Iris bestämmer sig för att ta in sin gammelmoster Esme, i alla fall över helgen och börja leta efter något mer permanent boende till den gamla damen på måndagen. Alla tycker inte om att Iris har öppnat sina dörrar för Esme. Iris därimot ser det som ett bra tillfälle att få veta mer om sin familjs historia.

Handlingen är förvirrande! Oftast vet man inte var den enas perspektiv slutar och nästa börjar. Förutom Kittys, för hennes börjar och slutar med …
Denna förvirring gör att boken är svår att förstå sig på och man kommer aldrig in i handlingen för man är hela tiden upptagen av att försöka hålla reda på vem som berättar. Det finns en historia, en ganska bra historia, under alla skumma ord. Detta vet jag för att ibland får jag se glimtar som visar att grundhistorien har potential. Men detta märker man inte då detta har blivit alltför djupt begravet i sättet O’Farrell skriver.
Dessa små guldkorn hade jag självklart fått gå lite djupare in på, men tyvärr blev det aldrig så.
Huvudpersonen, eller en av två, Esme är den enda personen i boken jag tycker någorlunda om, resten bryr jag mig inte alls om. Sedan är det en sak till jag stör mig på, eller det är faktiskt männen i boken. Varför är alla männen i boken sådana självuppblåsta, bestämmande idioter? Varje gång dem dök upp ville jag bara slänga ifrån mig boken.
I dem här texterna som alltid finns på böcker, ni vet där det finns utdrag från recensioner och beröm om boken. Där stod det ”O’Farrells bästa bok!”. Eh, okej då vill jag verkligen inte läsa dem andra om Du visste aldrig att jag fanns är den bästa.

Bokus (engelska) | Adlibris (engelska)

Advertisements