pj

När hon är 13 blir Angie Chapman bortrövad från scoutlägret hon är på. 3 år senare dyker hon upp på gatan vid hennes hus, utan något minne av vad som har hänt. Till en början vägrar hon att acceptera att hon har missat 3 hela långa år. Men snart kryper sanningen fram och Angie kan inte längre blunda för den. Hon har alla minnen i sin hjärna men det gäller bara att locka fram dem. Men det visar sig vara svårare än väntat då det inte bara är Angie som finns i hennes hjärna…

Obehaglig men fascinerande. Obehaglig när det kommer till de olika personligheterna som träder fram. Dem fick det faktiskt att krypa längs min ryggrad. Det är en skrämmande berättelse som Liz Coley målar upp, för även om den är bara påhittad så händer dessa hemska grejer människor i verkligenheten.
Men boken trots att boken är en väldigt mörk historia så handlar den också om att våga acceptera vad man verkligen består av. Att våga acceptera vem man faktiskt är, vilket Angie till en början har svårt har svårt att acceptera. Men jag skulle ha reagerat precis som Angie om jag har varit i hennes situation. Om jag hade inget minne av de senaste 3 åren skulle jag också till en börja tro att någon försöker spela mig ett spratt. Sedan skulle jag kura ihop mig i sängen och aldrig gå ut igen. Eller något sånt, för man kan aldrig veta säkert vad man skulle göra i en situation man aldrig själv har upplevt.

Bokus | Adlibris

Advertisements